– Mode och inspiration för det mesta. Men jag delar även med mig av min vardag av plåtningar, resor och mitt hemmaliv som wifey.

 

– Verkligen inte. Ni skulle se mina outfits i mellanstadiet, helt kaos! Kombinationen lila och vinröd blev inte lika vanlig när jag fyllde 13 år och började jobba som modell. Då fick jag lära mig om vad som är snygg och vad som helt enkelt inte passar ihop, ha, ha.

Perfekta vinterlooken enligt Fanny, inköpsställen hittar du här. 

 

– Väldigt enkel, tidlös och klassisk! Jag använder mest basic-plagg som jag gärna piffar till med klackar och en scarf.

 

– Åh, det får nog bli min vita skjorta från Filippa K. Den kommer jag aldrig trötta på.

 

– Jag som knappt äger ett plagg i färg... Men en limegrön långklänning vågar jag lova att ni aldrig kommer få se på bloggen.

 

– Jag blev scoutad när jag var 13 år när jag stod och tittade på underkläder inne på H&M och märkte att en man stod och glodde på mig. Jag blev livrädd och försökte skynda mig iväg, men han följde efter ett hundratal meter när han till slut fick tag i mig. Han gav mig sitt visitkort från modellagenturen men jag trodde inte på honom. Jag hade ju aldrig sett mig själv på det viset. Det var faktiskt min mamma som övertalade mig att gå och ta så kallade polaroider hos modellagenturen, vilken jag är väldigt tacksam för i dag!

 

 

– Det bästa är friheten! Alla platser man får se, alla människor man möter och att ingen dag liknar den andra! Men det värsta, som jag tror varje modell som reser får uppleva, är ensamheten. Man reser alltid helt ensam och får ha sitt liv nerpackat i en resväska, utan familj och vänner. Man får liksom bygga upp ett liv på varje ny plats man kommer.

 

– Det var i somras när jag jobbade i Paris på införsäljningsvecka med Acne som jag kom på att det är det här som jag vill göra, inköp inom mode! Jag anmälde mig direkt till Tillskärarakademin även fast ansökan skulle ha varit inne i maj men som tur var kom jag in på en restplats.

 

– Det godaste jag vet är getost.

– Mikael och jag träffades i Colombia när jag var 16 år.

– Jag köpte en mus i smyg när jag var liten och hade den gömd under sängen i flera månader.  

 

– Jag började nog att blogga som så många andra – därför att mina vänner hade bloggar. Sedan hade jag hängt på Bilddagboken (nu Dayviews) i några år där jag postade alla mina bilder, men ville dela mina bilder på andra ställen också och då tyckte jag att det verkade som en bra idé att starta en blogg.

 

– På min blogg hittar man såklart en hel del bilder som jag fotat eftersom det är mitt största intresse, men jag delar även med mig av vad jag gör på dagarna, vilken musik jag lyssnar på, vilka böcker jag läser och om jag har varit och shoppat brukar jag dela med mig av det också. Bloggen hjälper mig att komma ihåg saker som jag gjort, så det är verkligen som en dagbok för mig och därför blir det en go blandning av saker jag gillar helt enkelt! Men den röda tråden är helt klart mina foton.

 

– Oj, vilken svår fråga. Jag följer ju så många, men några av mina favoriter är: linafoto, nordwest, juliatrotti, stargirlphoto, hiilen, jenniferstroud.

 

– I slutet på 2008/början på 2009 är perioden som jag ser som starten på mitt fotointresse och jag har fotat i princip konstant sedan dess. Min vän Yasmine fotade en hel del och tillsammans fotade vi mycket hästar och lade upp våra bilder på Dayviews. Det har hänt en hel del sedan dess kan jag ju säga, ha, ha!

 

– Jag tycker nog att det är roligast att fota porträtt och människor. Blir mer liv i en bild om det är en person med. Självporträtt är en favorit också och det är inte för att mitt ego är stort, ha, ha...! Jag gillar självporträtt eftersom det är så personligt, allt kommer liksom från mig och det är inga mellanhänder eller vad man ska säga. Allt från idé till utförande och resultat är "mitt" och ingen annan har varit med under processen. Jag tycker också väldigt mycket om att se andras självporträtt och det gör mig väldigt inspirerad.

 

– Gahh, frågan alla fotografer bävar för. Bilden jag har valt är en av mina många favoritbilder. (se nedan)

 

– Om de blir trötta på mig så har de inte nämnt det i alla fall, ha, ha. Nej, men jag tror att de bara tycker att det är roligt, det verkar så i alla fall. Det är mer så att de blir förvånade om jag inte har med mig kameran.

 

– Det bästa är helt klart alla de fina kommentarerna och läsarna. Det finns inget som kan lysa upp en dålig dag som mina läsare, de är helt fantastiska. Det sämsta är lite svårare att komma på... Kanske när man ska ändra om i designen och det blir helt kaos..? Tror att de flesta bloggare förstår vad jag menar, ha, ha.

1. När jag var liten var min största dröm att bli författare och att någon gång skriva en bok är fortfarande en av mina största drömmar.

2. Sedan jag var sex år har jag varje år tävlat i en speciell utställnings-sport för ungdomar som heter Showmanship. I Showmanship ställer man ut kalvar/kvigor och det är visaren som bedöms och inte djurets exteriör.

3. Jag lyssnar hellre på metal och rock än house/dansmusik.

I dag är det kakans dag – och vad betyder det? 

Hmm, mycket bra fråga. Ingen aning. Vet inte om denna högtidliga dag endast är tillägnad småkakor. Men det verkar ju förskräckligt taskigt. Klart att även andra kakor ska få vara med och fira denna dag.

Vi har slängt ihop en liten lista på några av våra favoritrecept á la kaka. Klicka på bilderna eller kaknamnet så kommer du till det smarriga receptet. 

 

1. Apelsinkaka - Sweet and Simple 

 

4. Silviakaka - Bli min jäst

 

 

– Till största del får man läsa om träning, mat och recept. Men skriver även en hel del om min ätstörning jag i dag är frisk ifrån, samt allmänt – allt från målningar, shopping och vardag.

 

– Till en början var det faktiskt för min familjs skull. Jag hade precis börjat tillfriskna från min ätstörning och flyttade iväg tillsammans med min nuvarande sambo. Genom bloggen kunde de enkelt följa min vardag. När sedan besökarna trillade in märkte jag hur himla kul det är och har lagt ner mer och mer energi på bloggen.

 

– Det hela började egentligen med att jag fick för mig att gå ner ett par kilo. Jag måste även tillägga att jag inte var överviktig på något sätt, utan jag ville bara tighta till mig lite. Tror det börjar så för väldigt många som är och varit nere i en ätstörning. Detta var innan jag fann min passion i styrketräning, den enda träningen som utfördes på den tiden var förbrännande träningsformer – joggingturer, powerwalks och simning. Jag har alltid varit en person som går in 1000 procent för det jag bestämmer mig för, och så blev det även med detta.

– Jag körde på och en dag stod de där magiska siffrorna på vågen. Minns att jag brast ut i ett leende och kände tillfredställelsen över att jag lyckats med mitt mål. Men ett par minuter senare stod jag i spegeln och granskade mig själv från topp till tå. Jag var inte nöjd. Inte alls nöjd. Så jag fortsatte. Kaloriintaget sänktes mer och mer, jag försvann mer och mer och blev mer och mer orkeslös. Jag var verkligen inte mig själv, man blir som ett tomt skal som går på sina rutiner. Styrs av tvångstankar.

 

– Min kropp orkade inte längre med att springa, så den enda träningsformen som utfördes var promenader och någon gång i veckan tvingade jag ner till simhallen för att simma en timme. Trots att det kändes som tortyr att kliva ner i det kalla vattnet, jag som annars på grund av min magra kropp fryste även med två tjocktröjor på mig. Jag minns att mitt hjärta kämpade för varje slag och jag minns tankarna om att det skulle ge upp vilken sekund som helst. Trots detta fortsatte jag. Jag kan inte tro att jag torterade min kropp på det här sättet. Jag har så himla svårt att inse att detta faktiskt var jag för cirka två år sedan.

– Jag var så sjukligt fixerad och driven av mina tvångstankar. Ångest från morgon till kväll. Den ständigt känslan av att aldrig vara nöjd. Jag ångrar djupt vad jag gjorde mot mig själv. Men det jag ångrar mest är vad jag utsatte mina nära och kära för. De var tvungna att se på medan jag förstörde mig själv, de fick lida medan de såg mig må dåligt och försvinna mer och mer. Jag är så tacksam gentemot dem och vill tacka min familj, min pojkvän och mina vänner. I slutändan var det dem som väckte mig från min bubbla och uppmuntrade mig att ta mig igenom detta och bli frisk.

 

– En stor räddning blev även styrketräningen. Att bli frisk från en ätstörning sker inte över en natt och i början när jag klev in på gymmet bar jag med mig en stor del av ångesten jag hade inom mig även dit. Men istället för att skapa en ny yttring av min ätstörning, blev det snarare en slags övergång. Ett sätt för mig att lättare släppa min ätstörning. Plötsligt kändes det okej att äta. ”Ju mindre, desto bättre” gick istället till att se mat som bränsle. Något som behövdes. Något bra. Jag åt till största del nyttigt, men hade inte heller några problem att äta onyttigt. Utan att kompensera såklart. Det skedde inte över en natt som sagt, tog några kliv fram och ett tillbaka. Men sakta men säkert lyckades jag släppa den där ångesten och kontrollbehovet. Jag gick från att räkna minsta lilla siffra, vad det än gällde, kalorier, kilometer eller sets, till att bli avslappnad och ha kul.

 

 

– I dag tränar jag för att jag mår bra av det, faktum är att jag inte skrivit upp ett endaste set, vikt eller reps på hur länge som helst. Jag brukar ha mål med min träning, för att det är kul att sikta mot något. Bulk, deff, vikter med mera. Men just nu har jag inget specifikt alls jag strävar efter. Jag vill bara må bra, utvecklas och ha kul. Jag kommer säkert sätta upp något mål om ett par månader igen, men det är när jag känner för det, just nu mår jag bäst av att bara vara, bara köra och njuta av träningen. Det är den största skillnaden då och nu, jag gör det jag mår bäst av. Alltid.

– Jag gör inget för att jag känner att jag ”måste”. Vill jag ta en vilodag på en egentligen planerad träningsdag gör jag det. Och jag får inte ångest. Har jag istället lust att köra två pass på en dag gör jag det, men bara om jag orkar. Jag förespråkar inte att börja träna för att bli frisk från en ätstörning. Jag vet bara att det fungerade för mig.

 

– Ta hjälp! Kan inte betona detta nog. Ju snabbare, desto bättre. Och du måste inte vara sjukligt smal för att ”få” söka hjälp för ätstörningar. Jag vet att många känner på detta sätt – att de inte är ”tillräckligt sjuka”. Det handlar inte om vikten, utan om hur du tänker och mår. Om du har problem med maten, våga sök hjälp och stöd. Jag blev frisk på egen hand, och visst, det gick ju. Men däremot fick jag inte hjälp att handskas med all den ångest som uppstår när man är sjuk, och framförallt tar sig ur en ätstörning. Åter igen, jag är en sådan person som går in för det jag bestämmer mig för, och när jag väl ville bli frisk körde jag bara på. Det har jag fått sota för i efterhand. All den ångest jag stängde in fick mig ur balans antar jag, och jag fick handskas med en del panikångestattacker även efter jag blivit frisk. Ingen av dem har utlösts på grund av mat eller liknande, utan av helt andra, oklara, anledningar. Ett bevis på att man inte bara ska stänga inne ångest, utan faktiskt möta den och arbeta med den.

– Så, våga sök hjälp, även om det är jobbigt eller om du är som jag, en envis och beslutsam individ. hur viktig är träningen för dig Väldigt viktigt! Den får mig att må bra. Mår jag dåligt mår jag bättre av att åka till gymmet. Men däremot har jag också blivit väldigt duktig på att lyssna på kroppen. Jag tränar och kör endast på om jag orkar. Jag ser dessvärre många tjejer som använder träning som en annan yttring av en tidigare ätstörning, efter de blivit ”friska”. Träningen blir lika manisk och tvångsmässig. Att gå från ett slags beroende och tvång till ett annat är tyvärr väldigt vanligt, och ortorexi är ju inte alltför långt ifrån anorexi. Det är en fin gräns och den omtalade balansen är inte alltid lätt att hitta. För mig tog det tid. Jag har lärt mig att vara ärlig mot mig själv, granska mig själv och sträva efter att må bra, både psykiskt och fysiskt. Bra frågor man kan ställa sig själv är: Vad har du för förhållande till mat och träning? Tränar du för att dämpa ångest? Kan du hoppa över träningen utan att må dåligt? Och en väldigt bra beskrivning, som sätter svar på vad man egentligen har för förhållande till sin träning – tränar du för att må bra, eller för att inte må dåligt?

 

– Allt mellan 4-7 gånger i veckan. 5-6 styrkepass blir det oftast per vecka.

 

– Rygg! Definitivt. Jag skulle egentligen vilja svara ben här, men alltså, jag har någon form av älska/hata relation till den muskelgruppen, ha, ha.

 

– Jag äter stora mängder kyckling och nötfärs, men visst blir det en del vegetariska rätter emellanåt, absolut! Tycker tofu är väldigt gott och äter det gärna. Tror det finns väldigt många häslofördelar med att äta framförallt vegansk kost. Även positivt för etiska skäl och ur miljösynpunkt, men jag älskar kött och mjölkprodukter allt för mycket för att utesluta det, ha, ha. Däremot har jag senaste tiden försökt dra ner på mjölkprodukter.

 

• Hästar och ridning var länge ett stort intresse. Detta intresse höll i sig från ett par års ålder fram till gymnasiet mer eller mindre. Sedan var det tidsbrist som gjorde att jag slutade. Jag är en riktig djurälskare, alltid ägt katter och skaffade nyligen en liten Chihuahua.
• Jag gjorde en bröstförstoring för ungefär ett år sedan.
• Måla och teckna har alltid varit något jag älskar att göra. Ett intresse som vaknat till liv igen senaste tiden. Skissning och digital målning är det jag främst ägnat mig åt, men för några månader sedan gav jag mig på min första tavla målad med akryl. 

Denna vecka har vi tagit pulsen på 26-åriga Emelie Persson. Hon är en riktig globetrotter som just nu bor i sin resväska med sin syster, de reser runt i Syd och Central Amerika. När hon inte reser bor hon hemma hos föräldrarna på Ekerö utanför Stockholm. På dagarna gör hon som de flesta säsongare: Har jobbat som servitris och en del som bartender, har även knegat som liftvakt, på lager och café. Hon ligger knappast på latsidan, hennes största sportintresse är snowboarding, men hon håller även på att lära sig att kitesurfa och dykning är något som hon skulle vilja göra mer av. Självklart räcker inte det. Åh nej. Foto är också ett stort intresse och även bildbehandling. Som ni hör så är det många järn i elden hela tiden för denna tjej. 

 

– Efter min första säsong år 2007 sa min syster åt mig att jag borde skaffa en blogg så att hon och familjen kunde följa hur jag hade det. Jag startade bloggen och har bloggat ända sedan dess om alla mina säsonger och resor.

 

– Mycket om olika resor som jag har gjort, till exempel om hur det är att jobba på en skidort i Kanada, att backpacka i Australien och Latinamerika eller hur det är att jobba i Norge och Danmark, bland annat. Mycket bilder hittar man också, allt från mina resor till att jag strosar runt i skogen hemma på Ekerö eller aktionbilder från snowboarding eller andra sporter.

 

– Jag följer framför allt Nevnarien, hon går den utbildningen som jag jättegärna vill komma in på, digital bildbehandling. Jag följer en del fotobloggar: Linafoto, Stargirl, Evelina Rönnbäck bland andra. Jag följer även modebloggar som Kenza, Janni Delér, Fanny Lyckman, Caroline Roxy med flera.

 

– Jag tycker om att fota människor, även om jag fortfarande tycker att det är väldigt läskigt. Jag tycker att människor gör bilder extremt intressanta och jag gillar att fånga ögonblick som kommer i min väg. Jag har försökt ta lite poetiska bilder vilket är väldigt kul för då får kreativiteten flöda, så det kommer jag nog försöka fokusera lite mer på i framtiden.

 

– Det är svårt att utse egna bilder som favoritbilder, men det är nog den jag tog på min brors student. Jag var med hans klass på deras champagnefrukost och så skulle vi gå ut ur lägenheten till en park för att ta gruppfoto. På vägen dit gick klassen upp för en trappa som gjorde sig väldigt bra med deras kostymer och studenthattar, så jag knäppte av en bild i all hast. Jag gillar linjerna i bilden och killen i mitten på bilden tittar upp som om han ser ljuset för framtiden.

 

– Haha, jag vet faktiskt inte riktigt. Eftersom jag inte har varit ”fotonörd” så länge så vet jag inte vad mina kompisar tycker. Min syster nämde att det är jobbigt att jag alltid ska fota när vi är ute och åker snowboard, för jag förstör åket när jag vill att hon ska stanna i halva backen för att jag ska kunna fånga den bästa svängen.

 

– Det bästa är att jag får skriva av mig allt som kan bubbla i mitt huvud och att jag får användning av alla bilder jag tar. Det är som en dagbok för mig själv och det är kul att titta tillbaka på saker som jag har gjort. Jag glömmer så lätt detaljer, men eftersom jag skriver ned allt på bloggen så väcks minnena till liv när jag läser om det igen. Det är superkul att läsa alla snälla kommentarer, det får en verkligen att aldrig vilja sluta. Det sämsta är att det tar ganska mycket tid. Jag redigerar alla bilder och att skriva inläggen, det tar ganska mycket tid faktiskt. Just nu när man är ute och reser så är det svårt att ta sig tid till att blogga. Men det är ju också något positivt, för hur extremt jobbigt hade det inte varit att gå igenom alla bilder man tagit först när man kommer hem fyra månader senare.

 

Peru the movie from Emelie Persson on Vimeo.

– Eftersom jag själv är ny på foto så underlättar Moderskeppet.se för mig väldigt mycket. Jag tittar på massor av filmer där om både foto och bildbehandling och man lär sig nya saker hela tiden. Jag kunde inte riktigt få till att fota manuellt under den korta tiden jag gick bildjournalistik-linjen, även om jag bara hängde med fotografer och vi fotade under skoltid. Det var först när jag kollade på Moderskeppet som det släppte för mig. Så bli medlem där så får man tillgång till alla deras undervisningsvideor. Sedan är det bara att ta sig ut och öva, öva, öva. Fokusera mer på vad som kommer med i bilderna, hur du kompositionerar, än vad för inställningar eller utrustning du har. Det går att ta extremt grymma bilder med en mobilkamera, bara man lyckas hitta rätt komposition.

 

– Under skoltiden var jag väldigt blyg och jag var rädd för att känna mig ensam. Att börja en gymnasieklass utan att känna någon var så himla jobbigt och läskigt så det fanns inte. Att lilla jag skulle ut och upptäcka världen, åka till nya länder helt ensam och utmana mig själv till det yttersta, var det många som lyfte ögonbrynen åt. De första gångerna jag åkte iväg var jag så nervös att jag spydde under flera nätter. Jättejobbigt var det, men jag lärde mig också att hantera min nervositet. Det var det värsta som fanns att lämna tyggheten – men jag visste också att det var bästa som fanns när jag väl kommit in i det. Så kul som jag har haft under de här åren går inte att beskriva.

 

• Australien 
• Kanada
• Lavinsäkerhetsguiden
• Kaffefarm i Colombia

Här kan du läsa fler Veckans blogg-intervjuer. 

Vi har uppdaterat vårt användaravtal, det berör främst mobilsajt och annonsytor. Här kan du läsa det nya avtalet, så här såg det gamla ut. Det nya avtalet gäller från och med söndag 14/12 2014. 

Vad har hänt den senaste veckan här på Blogg.se? Jättemycket. Vi har tagit fram några av de mest populära inläggen och buntat ihop dem här nedan. Det är allt från en härlig graviditetshistoria, hur en Bonde söker fru-deltagare får en uppenbarelse och hur du virkar haj. Med andra ord: Om du inte redan har läst dessa inlägg: Gört.  

 

 

 

Ett annat populärt inlägg i jämställdhetsanda är detta. Trots att inlägget skrevs för flera veckor sedan så placerar det sig fortfarande högt upp på vår klicktopp. 

 

 

 

 

 

"När kommer barn nummer två"? Linda Blom skrev om hur det är att bli påhoppad av en främling som promt insisterar på att man inte ska vänta med barn nummer två. De ska bara ha några år mellan sig. Det är det bästa. Att behöva försvara sig är inte alltid kul i denna situation, men om man har varit ofrivilligt barnlös under en längre tid så slår det ännu hårdare. 

 

Förra veckan fick vi två nya STIL-bloggare: Fanny och Moa. Hjärtligt välkomna säger vi till er. För att sammanfatta veckan har vi satt ihop några av våra favoritoutfits från STIL-bloggarna. Vilken är din favvo? 

 

 

 

Denna första decembervecka är det 18-åriga Vanessa Werkelins tur att stå på Veckans Blogg-pallen. Hon bor i Visby, Gotland, tillsamans med sin mamma, pappa lillasyster, lillebror och hunden Messi. I hennes blogg har vi fått följa hennes kamp mot ortorexi (fixering vid att äta nyttigt och träna ofta) och aneroxi. I dag har hon en sund relation till både mat och träning. 

 

– Jag går sista året på Sam media på Wisbygymnasiet, bloggar, umgås med familjen, vänner och tränar.

 

– Jag älskar att träna och har gjort det hela mitt liv. Finns nästan ingen sport jag inte har testat på, men just nu är mitt största intresse löpning. Är helt frälst och springer många kilometer i veckan.

 

– På min blogg hittar man en påse gott och blandat, det finns allt ifrån vardag, mode, mat, träning men även lite om min anorexia och ortorexi.

 

– När jag blev sjuk i anorexia så fick jag knappt göra någonting. Det var liksom rullstol om man så bara ville till toaletten. Så för att ha något att göra så började jag blogga. På så sätt kunde jag även berätta för alla mina vänner och närstående hur jag mådde. Det var jobbigt att svara en enstakad person cirka 50 gånger samma sak varje dag.

 

– Det bästa var all feedback och pep, och det sämsta var väl när folk kunde vara lite halvtaskiga i kommentarerna, men det har jag lärt mig att inte påverkas av.  

 

– Absolut! Så mycket pepp jag har fått av människor.

 

– Det var väll en behandlare som sa det till mig när jag var inlagd på SCÄ (Stockholms Centrum För Ätstörningar), jag hade ett litet sjukt tänkande kan man säga.

 

– Ja det blir jättemycket vanligare! Det har ju börjar bli världens träningshets och nyttighetstänk. Alla har väl hört "strong it's the new skinny" och det är väl bra om det inte går överstyr. Ingenting är så nyttigt att man kan äta det hela tiden. Men samtidigt finns det inget som är så onyttigt att man inte kan äta det ibland.

 

– Jag fick mycket hjälp, men sedan var jag tvungen att utmana mig själv med saker jag normalt sätt inte skulle gjort.

 

Jag mår mycket bättre. Har ett sunt förhållande till både mat och träning.

 

– Löpning! Men sen är det också kul att bryta av med ett zumbapass eller något helt annat!

 

– Hitta först och främst det du gillar! Alla gillar exempelvis inte löpning så gör inte det då. Träning ska vara kul och inget tvång.

 

– Tack! Jag skulle klassa den som kaos. Jaa nej, men väldigt blandad. Ena dagen är aldrig lik den andra.

 

– Oj. Trivs bäst gör jag i alla fall i sköna plagg.  

 

 

– Oj, hmm. Okej.  

1. När jag var lite älskade jag att kasta ur all jord i mammas krukor så hela släkten fick jämt jaga runt på mig.

2. Äter nästan 1000 gram keso om dagen. Är heeeeelt kär i keso alltså!

3. När jag föddes trodde min farmor att jag var missbildad eftersom att mitt huvud vart klämt så det såg hjärtformat ut, men det blev runt och fint efter bara några dagar.  

 

Då säger vi Tack så mycket till detta forna hjärtformade huvud. Tidigare Veckans Bloggare hittar du här.