– Till största del får man läsa om träning, mat och recept. Men skriver även en hel del om min ätstörning jag i dag är frisk ifrån, samt allmänt – allt från målningar, shopping och vardag.

 

– Till en början var det faktiskt för min familjs skull. Jag hade precis börjat tillfriskna från min ätstörning och flyttade iväg tillsammans med min nuvarande sambo. Genom bloggen kunde de enkelt följa min vardag. När sedan besökarna trillade in märkte jag hur himla kul det är och har lagt ner mer och mer energi på bloggen.

 

– Det hela började egentligen med att jag fick för mig att gå ner ett par kilo. Jag måste även tillägga att jag inte var överviktig på något sätt, utan jag ville bara tighta till mig lite. Tror det börjar så för väldigt många som är och varit nere i en ätstörning. Detta var innan jag fann min passion i styrketräning, den enda träningen som utfördes på den tiden var förbrännande träningsformer – joggingturer, powerwalks och simning. Jag har alltid varit en person som går in 1000 procent för det jag bestämmer mig för, och så blev det även med detta.

– Jag körde på och en dag stod de där magiska siffrorna på vågen. Minns att jag brast ut i ett leende och kände tillfredställelsen över att jag lyckats med mitt mål. Men ett par minuter senare stod jag i spegeln och granskade mig själv från topp till tå. Jag var inte nöjd. Inte alls nöjd. Så jag fortsatte. Kaloriintaget sänktes mer och mer, jag försvann mer och mer och blev mer och mer orkeslös. Jag var verkligen inte mig själv, man blir som ett tomt skal som går på sina rutiner. Styrs av tvångstankar.

 

– Min kropp orkade inte längre med att springa, så den enda träningsformen som utfördes var promenader och någon gång i veckan tvingade jag ner till simhallen för att simma en timme. Trots att det kändes som tortyr att kliva ner i det kalla vattnet, jag som annars på grund av min magra kropp fryste även med två tjocktröjor på mig. Jag minns att mitt hjärta kämpade för varje slag och jag minns tankarna om att det skulle ge upp vilken sekund som helst. Trots detta fortsatte jag. Jag kan inte tro att jag torterade min kropp på det här sättet. Jag har så himla svårt att inse att detta faktiskt var jag för cirka två år sedan.

– Jag var så sjukligt fixerad och driven av mina tvångstankar. Ångest från morgon till kväll. Den ständigt känslan av att aldrig vara nöjd. Jag ångrar djupt vad jag gjorde mot mig själv. Men det jag ångrar mest är vad jag utsatte mina nära och kära för. De var tvungna att se på medan jag förstörde mig själv, de fick lida medan de såg mig må dåligt och försvinna mer och mer. Jag är så tacksam gentemot dem och vill tacka min familj, min pojkvän och mina vänner. I slutändan var det dem som väckte mig från min bubbla och uppmuntrade mig att ta mig igenom detta och bli frisk.

 

– En stor räddning blev även styrketräningen. Att bli frisk från en ätstörning sker inte över en natt och i början när jag klev in på gymmet bar jag med mig en stor del av ångesten jag hade inom mig även dit. Men istället för att skapa en ny yttring av min ätstörning, blev det snarare en slags övergång. Ett sätt för mig att lättare släppa min ätstörning. Plötsligt kändes det okej att äta. ”Ju mindre, desto bättre” gick istället till att se mat som bränsle. Något som behövdes. Något bra. Jag åt till största del nyttigt, men hade inte heller några problem att äta onyttigt. Utan att kompensera såklart. Det skedde inte över en natt som sagt, tog några kliv fram och ett tillbaka. Men sakta men säkert lyckades jag släppa den där ångesten och kontrollbehovet. Jag gick från att räkna minsta lilla siffra, vad det än gällde, kalorier, kilometer eller sets, till att bli avslappnad och ha kul.

 

 

– I dag tränar jag för att jag mår bra av det, faktum är att jag inte skrivit upp ett endaste set, vikt eller reps på hur länge som helst. Jag brukar ha mål med min träning, för att det är kul att sikta mot något. Bulk, deff, vikter med mera. Men just nu har jag inget specifikt alls jag strävar efter. Jag vill bara må bra, utvecklas och ha kul. Jag kommer säkert sätta upp något mål om ett par månader igen, men det är när jag känner för det, just nu mår jag bäst av att bara vara, bara köra och njuta av träningen. Det är den största skillnaden då och nu, jag gör det jag mår bäst av. Alltid.

– Jag gör inget för att jag känner att jag ”måste”. Vill jag ta en vilodag på en egentligen planerad träningsdag gör jag det. Och jag får inte ångest. Har jag istället lust att köra två pass på en dag gör jag det, men bara om jag orkar. Jag förespråkar inte att börja träna för att bli frisk från en ätstörning. Jag vet bara att det fungerade för mig.

 

– Ta hjälp! Kan inte betona detta nog. Ju snabbare, desto bättre. Och du måste inte vara sjukligt smal för att ”få” söka hjälp för ätstörningar. Jag vet att många känner på detta sätt – att de inte är ”tillräckligt sjuka”. Det handlar inte om vikten, utan om hur du tänker och mår. Om du har problem med maten, våga sök hjälp och stöd. Jag blev frisk på egen hand, och visst, det gick ju. Men däremot fick jag inte hjälp att handskas med all den ångest som uppstår när man är sjuk, och framförallt tar sig ur en ätstörning. Åter igen, jag är en sådan person som går in för det jag bestämmer mig för, och när jag väl ville bli frisk körde jag bara på. Det har jag fått sota för i efterhand. All den ångest jag stängde in fick mig ur balans antar jag, och jag fick handskas med en del panikångestattacker även efter jag blivit frisk. Ingen av dem har utlösts på grund av mat eller liknande, utan av helt andra, oklara, anledningar. Ett bevis på att man inte bara ska stänga inne ångest, utan faktiskt möta den och arbeta med den.

– Så, våga sök hjälp, även om det är jobbigt eller om du är som jag, en envis och beslutsam individ. hur viktig är träningen för dig Väldigt viktigt! Den får mig att må bra. Mår jag dåligt mår jag bättre av att åka till gymmet. Men däremot har jag också blivit väldigt duktig på att lyssna på kroppen. Jag tränar och kör endast på om jag orkar. Jag ser dessvärre många tjejer som använder träning som en annan yttring av en tidigare ätstörning, efter de blivit ”friska”. Träningen blir lika manisk och tvångsmässig. Att gå från ett slags beroende och tvång till ett annat är tyvärr väldigt vanligt, och ortorexi är ju inte alltför långt ifrån anorexi. Det är en fin gräns och den omtalade balansen är inte alltid lätt att hitta. För mig tog det tid. Jag har lärt mig att vara ärlig mot mig själv, granska mig själv och sträva efter att må bra, både psykiskt och fysiskt. Bra frågor man kan ställa sig själv är: Vad har du för förhållande till mat och träning? Tränar du för att dämpa ångest? Kan du hoppa över träningen utan att må dåligt? Och en väldigt bra beskrivning, som sätter svar på vad man egentligen har för förhållande till sin träning – tränar du för att må bra, eller för att inte må dåligt?

 

– Allt mellan 4-7 gånger i veckan. 5-6 styrkepass blir det oftast per vecka.

 

– Rygg! Definitivt. Jag skulle egentligen vilja svara ben här, men alltså, jag har någon form av älska/hata relation till den muskelgruppen, ha, ha.

 

– Jag äter stora mängder kyckling och nötfärs, men visst blir det en del vegetariska rätter emellanåt, absolut! Tycker tofu är väldigt gott och äter det gärna. Tror det finns väldigt många häslofördelar med att äta framförallt vegansk kost. Även positivt för etiska skäl och ur miljösynpunkt, men jag älskar kött och mjölkprodukter allt för mycket för att utesluta det, ha, ha. Däremot har jag senaste tiden försökt dra ner på mjölkprodukter.

 

• Hästar och ridning var länge ett stort intresse. Detta intresse höll i sig från ett par års ålder fram till gymnasiet mer eller mindre. Sedan var det tidsbrist som gjorde att jag slutade. Jag är en riktig djurälskare, alltid ägt katter och skaffade nyligen en liten Chihuahua.
• Jag gjorde en bröstförstoring för ungefär ett år sedan.
• Måla och teckna har alltid varit något jag älskar att göra. Ett intresse som vaknat till liv igen senaste tiden. Skissning och digital målning är det jag främst ägnat mig åt, men för några månader sedan gav jag mig på min första tavla målad med akryl.