Denna vecka pratar vi med Linda Blom, hon bor i Karlstad med fästmannen Jimmy, dottern Selma och chihuahuatjejerna Tyra & Polly. Denna härliga tjej har bloggat sedan Lunarstorm-tiden, har skrivit personliga inlägg om svårigheterna att bli gravid på grund av sjukdomen PCO och Linda har 35 (!!!) i skor. Det plus ganska mycket mer får vi svar på här nedan. 

 

– Egentligen började jag redan på Lunarstorm-tiden med ”dagboken” där, behovet och stimulansen av att skriva har alltid funnits inom mig. När jag sedan gick på gymnasiet 2005-2006 någonstans så startade jag min allra första blogg här på blogg.se. Där skrev jag oregelbundet och personligt, men när jag sedan insåg att jisses, det här är ju riktigt roligt – så startade jag bloggen jag driver än i dag år 2007.

 

– Det är så svårt att säga, för det är så mycket med bloggandet som är roligt. Givetvis älskar jag fotograferandet och utformingen av själva blogginlägget. Jag älskar även möjligheten att kunna se tillbaka i arkivet vad man gjorde den eller den dagen. Men sedan är ju så himla roligt att få höra från de som läser min blogg i form av kommentarer.

 

 

– Utan tvekan näthatet! Jag har varit fruktansvärt utsatt av just näthat och kränkningar och jag vet inte hur jag ska förklara hur illa jag tycker detta behovet av att trycka ned andra människor är.

 

– Många gånger beror det på ”allmäntillståndet”. Är jag trött och sliten en dag, så är det givetvis klart att jag tar mer illa upp. Sedan beror det såklart på vad som står också, är det en anonym människa som bara vill berätta för mig hur ful den personen tycker att jag är så rycker jag mest på axlarna och går vidare. Jag har lärt mig att ta sådana påhopp. Men är det djupare grejer eller påhopp om min familj kan jag bli både arg och ledsen. Ibland kan jag känna ett behov av att ”visa upp” vissa anonyma kommentarer för att klargöra att det här med näthat aldrig är okej, jag har noll tolerans mot det och kommer aldrig acceptera ord som ”du väljer att vara offentlig och då får du ta smällen”. Det är givet att ju fler som följer en, desto större risk för påhopp, men jag kommer aldrig tycka att det är okej.

 

– Blogga från hjärtat, vad du vill och brinner för – inte vad du tror att andra vill läsa i en blogg, sådant märks direkt. Ofta blir bloggar som endast har ett syfte att locka läsare väldigt ointressanta, medans bloggar som byggs upp på någonting personen ifråga brinner för blir däremot en äkta och mer genomtänkt blogg. Jag personligen fastnar för varma och välskrivna bloggar med mycket genomtänkta bilder, lägg hellre ned dig i 1-2 inlägg om dagen än att spamma bloggen med ointressanta texter.

 

– Jag måste erkänna att jag är en urusel bloggläsare. Men Madeleines.se är en blogg jag tycker om. Jag läser jag allra helst gravid och familjebloggar men i nuläget är jag som sagt.. En riktigt dålig bloggläsare. Skärpning på den!!

1. Jag har 2 tatueringar som jag gjorde vid 18- respektive 20-års ålder.

2.  Jag ryser av tanken på att bita i träglasspinnar och om jag ser någon göra det får jag SÅ ont i tänderna.

3. Jag har storlek 35 på skor. 

 

Tackar och bockar Linda.

Här kan du hitta fler Veckans Blogg-intervjuer. 

Namn: Annelie Andersson

Ålder: 44

Sysselsättning: Operativ projektledare på reklambyrå

Bor: I villa i Åkersberga med man och två tonåringar

Intressen: Baka, trädgårdera, fota, laga mat, läsa 


 

Tjena hej Annelie. Vi tycker ju väldigt mycket om din blogg och tänkte att nu är det på tiden att du ska få svara på lite frågor så att flera personer kan upptäcka din härliga blogg. Berätta för läsarna: Vad hittar man på din blogg?


– Två av mina största intressen är trädgård och att baka, så namnet Blomster & Bakverk kändes självklart när det väl föll på plats, och det är väl det man hittar mest. Sedan en tid tillbaka har jag av hälsoskäl uteslutit både gluten, mjölk och periodvis socker så just nu blir det en hel del glutenfria bröd och bakverk men det blandas med traditionella recept och mat som jag tycker om. Sen blir det en hel del blommor i form av bilder från min trädgård och tips om olika växter. Egentligen skriver jag om det som inspirerar och intresserar mig, så det kan lika gärna vara utflyktsmål, boktips eller tankar kring att välja ekologiskt. Sen har jag en svaghet för kreativa utmaningar så det blir även en del moodboards och det jag kallar för blomsterpill.

 

– Åh, det finns så mycket gott. Om du vill prova en godbit utan vitt socker kan jag tipsa om en raw bakelse, Hallon&Mandelbit. Alla som provar den tycker den är så god och framför allt blir de förvånade över att den inte innehåller något socker. Tycker du om att baka bröd, så tycker jag att du ska prova det glutenfria Bovete- och durrabrödet. Enkelt och gott.

– Vi bestämde oss tidigt för att köpa ekologiskt och/eller rättvisemärkt i den mån det är möjligt. Det gör gott på flera plan, både för hälsan, miljön och arbetarna. Det där har jag också skrivit ett par inlägg om då det finns några varor som man kan börja med för att göra ett aktivt val, inte minst med tanke på de höga halterna av bekämpningsmedel. Självfallet är det så att plånboken styr men ju större efterfrågan desto bättre utbud och pressade priser. Se bara på utvecklingen av eko-bananer. Många tänker på att äta lite mer vegetarisk mat.

 

– Ja, det har sannerligen blivit något av en vegetarisk boom och det är så oerhört inspirerande. Vill gärna införa mer vegetariskt på vår veckomeny men ibland är familjen lite svårflörtad. Ett sätt för mig att själv komma igång var att starta kategorin ’Veckans Vego’ och sätta lite press på mig själv. Allt man provlagar blir inte gott men en hel del blir fantastiskt och kan jag i min tur inspirera andra så är det så himla roligt. Ska jag välja en favorit får det nog bli soppan på butternutpumpa. Värmande så här års och med en fantastisk smak. Många har dessutom hört av sig efter att de lagat soppan och varit lika lyriska som jag. 

 

– I maj har jag bloggat i två år och det första som slog mig var den fantastiskt generösa och varma sfär jag hamnade i. Att få den där direkta feedbacken är så oerhört roligt, det både värmer och ger energi. För mig blev det som en ventil att börja blogga, att få utlopp för en kreativ sida hos mig som bara ville ut. Det började med instagram när jag helt plötsligt såg allt i min omgivning i bilder och så upptäckte jag ett behov av att få sätta ord till bilderna. Det var flera som peppade mig att starta bloggen och idag är jag väldigt glad för det. Det bästa är nog ändå när det kommer meddelanden som att jag förändrat en familjs frukostvanor, eller att någon inspirerats till hälsosammare val. Eller att få höra att det jag gör i ord och bild kan lysa upp någons deppiga dag. En annan sak är alla möten i riktiga livet som både blogg och instagram bjudit in till. Att följas åt i bloggosfären och sedan ses i olika sammanhang. De där mötena är oerhört inspirerande.

– Det sämsta är väl att tiden inte räcker till. Önskar ofta att jag hade så mycket mer tid till framför allt bilderna. Men jag har bestämt mig för att inte ställa för höga krav på mig själv. Det är bättre att ett inlägg blir av än att jag ska invänta rätt ljus eller ha timtal över för att ta mina bilder. Den tiden finns tyvärr inte och ibland är det lite frustrerande. Man får fånga bilden när tillfället ges helt enkelt. Och bloggen ska inte ta för mycket tid från familjen.

 

 


1. Är en hejare på att läsa och bokstavera ord baklänges. Ha, ha, konstig egenskap men på spelkvällarna kan det komma till användning.

2. Att min samling av kokböcker håller på att gå överstyr … blir så lätt lockad men i år är det dags för en utrensning!

3. Förutom att jag bloggar på min lediga tid så har jag också gjort något mer av mitt bakintresse, jag har startat ett litet hemmabageri och bakar på beställning och på det jag kallar mina ”bak-fredagar”. En liten hobbyverksamhet, och det är så roligt! 

Den fina pingla på bilden här ovan kanske du känner igen..? Hon är en av våra Everyday-bloggare och har en inspirerande träningsblogg. Det är självklart 26-åriga Malin Karlstrand som vi pratar om. Denna glada PT-tjej bor tillsammans med 4-åriga Jollie i Sundsvall. 

 

– Träning och HÄLSA är den röda och återkommande tråden i min blogg, det är det jag brinner för både privat och i mitt yrke som personlig tränare. Dock så älskar jag att blogga om även vardagskarusellen så det blir en hel del sådana inlägg med mellan varven.

 

– När bloggen startades 2008 så var det för det klassiska – ett bra sätt att kommunicera med nära och kära i samband med en flytt. Dock upptäckte jag snabbt charmen med bloggandet och alla enorma möjligheter det för med sig!

 

– Det bästa är helt klart möjligheterna som ges men också de möjligheter och chanser som jag kan skapa själv. Det är bara jag själv som sätter gränser och jag har uppnått och varit med om så fantastiskt mycket kul via bloggen. Det sämsta är nog de så kallade "down-perioderna" när kreativiteten inte är skyhög men jag ändå känner att jag måste prestera. Dock har jag släppt lite på de kraven senaste året då jag märkt att kraven endast kommer från mig själv och inte mina läsare.

 

– Oj, jag har fått så många fina kommentarer genom åren. Det snällaste vet jag inte, men det mest chockerande och som jag blivit mest rörd över var nog när min bloggkollega Janni ringde upp mig för att tacka för att jag hjälpt henne till mindre smärta via min blogg. På den tiden bloggade vi på helt olika portaler och var relativt okända för varandra så jag blev verkligen djupt berörd. Det är fantastiskt att kunna hjälpa andra på det viset!

 

– Vanligt återkommande frågor är tips på hur man får motivation, hur man kommer igång och hur man ska göra för att få bort magen efter exempelvis en graviditet. Jag försöker vända på det och svarar med att motivation får man inte, det skapar man. Alla kan komma igång så jag svarar hellre på frågan hur man ska HÅLLA igång. Med magen vill jag flytta fokus från att "jobba bort" till att stärka den – då kommer det fler positiva (estetiska) effekter på köpet.

 

– Ja, vid nyårsskiftet drog jag igång en fantastisk träningsskola som ALLA kan vara med i. Det går jättebra att haka på och delta nu även om vi redan hållit igång ett par veckor. Alla är välkomna!

 

– De tänker kortsiktigt, kör på alldeles för hårt för att sedan inte kunna fullfölja. Sätt gärna höga mål men se till att tiden är realistisk och jobba mot delmål längs vägen. Glöm heller ej att fira delmål och mål när de nås!

 

Denna vecka ska vi tjöta lite med härliga, impulsiva, smått galna och kladdfobiska Jessica Lagergren som är gravid med sitt första barn. Denna sköna 29-åring bor i Åkersberga utanför Stockholm tillsammans med sin fästman Ibohm och deras lilla katt Signe.

 

Tjena hej Jessica, du började ganska nyligen blogga men flög direkt upp högt på topplistorna. Hur kommer det sig tror du? 
– Jag tror att graviditet över lag lockar till nyfikenhet och läsning. Jag tycker själv att det är intressant att följa ett händelseförlopp, det kan vara graviditet eller någons sjukdomsresa eller vägen till att bli gravid.

 

– Jag läser Herrochfrulagergren (hennes tvilling och hennes mans blogg), Blondinbellas blogg, Angelica Blick och Tvillingmorsan. Sedan älskar jag Trendensers blogg.

 

– Jag och Angelica (hennes tvilling) började spåna på att starta en podd redan i våras, men det tog ett tag innan vi drog igång. När jag sedan blev gravid i september kändes det som ett toppentillfälle att starta.

 

– Jag har mått ganska dåligt under mina första veckor som gravid. Mellan vecka 7-17 kräktes jag nästan dagligen. Som tur är har det gått över nu (i vecka 18) och jag hoppas att det håller i sig. Jag längtar fortfarande efter att känna mig sådär strålande vacker...

 

– Det bästa med graviditeten är att vi till slut kommer att få en bebis. Och sedan ska jag inte sticka under stolen med att jag gillar uppmärksamheten man får av sin omgivning som gravid. Det sämsta med graviditeten är illamåendet och alla krämpor.

1. Något som kanske inte så många vet är att jag egentligen har ganska mörkt brunt hår. Många blir förvånade när jag säger det trots att jag har ganska mörka färger i övrigt.

2. En av mina högsta drömmar är att vara med i Melodifestivalen. Jag kan inte tänka mig något roligare!

3. Jag har en fobi för kladd i händerna som lotion och balsam. Jag kan uteslut balsam eftersom att jag upplever det så pass obehagligt. Och hudlotion är bland det värsta jag vet. Ja, jag har jättetorra händer... 

 

 

– Mode och inspiration för det mesta. Men jag delar även med mig av min vardag av plåtningar, resor och mitt hemmaliv som wifey.

 

– Verkligen inte. Ni skulle se mina outfits i mellanstadiet, helt kaos! Kombinationen lila och vinröd blev inte lika vanlig när jag fyllde 13 år och började jobba som modell. Då fick jag lära mig om vad som är snygg och vad som helt enkelt inte passar ihop, ha, ha.

Perfekta vinterlooken enligt Fanny, inköpsställen hittar du här. 

 

– Väldigt enkel, tidlös och klassisk! Jag använder mest basic-plagg som jag gärna piffar till med klackar och en scarf.

 

– Åh, det får nog bli min vita skjorta från Filippa K. Den kommer jag aldrig trötta på.

 

– Jag som knappt äger ett plagg i färg... Men en limegrön långklänning vågar jag lova att ni aldrig kommer få se på bloggen.

 

– Jag blev scoutad när jag var 13 år när jag stod och tittade på underkläder inne på H&M och märkte att en man stod och glodde på mig. Jag blev livrädd och försökte skynda mig iväg, men han följde efter ett hundratal meter när han till slut fick tag i mig. Han gav mig sitt visitkort från modellagenturen men jag trodde inte på honom. Jag hade ju aldrig sett mig själv på det viset. Det var faktiskt min mamma som övertalade mig att gå och ta så kallade polaroider hos modellagenturen, vilken jag är väldigt tacksam för i dag!

 

 

– Det bästa är friheten! Alla platser man får se, alla människor man möter och att ingen dag liknar den andra! Men det värsta, som jag tror varje modell som reser får uppleva, är ensamheten. Man reser alltid helt ensam och får ha sitt liv nerpackat i en resväska, utan familj och vänner. Man får liksom bygga upp ett liv på varje ny plats man kommer.

 

– Det var i somras när jag jobbade i Paris på införsäljningsvecka med Acne som jag kom på att det är det här som jag vill göra, inköp inom mode! Jag anmälde mig direkt till Tillskärarakademin även fast ansökan skulle ha varit inne i maj men som tur var kom jag in på en restplats.

 

– Det godaste jag vet är getost.

– Mikael och jag träffades i Colombia när jag var 16 år.

– Jag köpte en mus i smyg när jag var liten och hade den gömd under sängen i flera månader.  

 

– Jag började nog att blogga som så många andra – därför att mina vänner hade bloggar. Sedan hade jag hängt på Bilddagboken (nu Dayviews) i några år där jag postade alla mina bilder, men ville dela mina bilder på andra ställen också och då tyckte jag att det verkade som en bra idé att starta en blogg.

 

– På min blogg hittar man såklart en hel del bilder som jag fotat eftersom det är mitt största intresse, men jag delar även med mig av vad jag gör på dagarna, vilken musik jag lyssnar på, vilka böcker jag läser och om jag har varit och shoppat brukar jag dela med mig av det också. Bloggen hjälper mig att komma ihåg saker som jag gjort, så det är verkligen som en dagbok för mig och därför blir det en go blandning av saker jag gillar helt enkelt! Men den röda tråden är helt klart mina foton.

 

– Oj, vilken svår fråga. Jag följer ju så många, men några av mina favoriter är: linafoto, nordwest, juliatrotti, stargirlphoto, hiilen, jenniferstroud.

 

– I slutet på 2008/början på 2009 är perioden som jag ser som starten på mitt fotointresse och jag har fotat i princip konstant sedan dess. Min vän Yasmine fotade en hel del och tillsammans fotade vi mycket hästar och lade upp våra bilder på Dayviews. Det har hänt en hel del sedan dess kan jag ju säga, ha, ha!

 

– Jag tycker nog att det är roligast att fota porträtt och människor. Blir mer liv i en bild om det är en person med. Självporträtt är en favorit också och det är inte för att mitt ego är stort, ha, ha...! Jag gillar självporträtt eftersom det är så personligt, allt kommer liksom från mig och det är inga mellanhänder eller vad man ska säga. Allt från idé till utförande och resultat är "mitt" och ingen annan har varit med under processen. Jag tycker också väldigt mycket om att se andras självporträtt och det gör mig väldigt inspirerad.

 

– Gahh, frågan alla fotografer bävar för. Bilden jag har valt är en av mina många favoritbilder. (se nedan)

 

– Om de blir trötta på mig så har de inte nämnt det i alla fall, ha, ha. Nej, men jag tror att de bara tycker att det är roligt, det verkar så i alla fall. Det är mer så att de blir förvånade om jag inte har med mig kameran.

 

– Det bästa är helt klart alla de fina kommentarerna och läsarna. Det finns inget som kan lysa upp en dålig dag som mina läsare, de är helt fantastiska. Det sämsta är lite svårare att komma på... Kanske när man ska ändra om i designen och det blir helt kaos..? Tror att de flesta bloggare förstår vad jag menar, ha, ha.

1. När jag var liten var min största dröm att bli författare och att någon gång skriva en bok är fortfarande en av mina största drömmar.

2. Sedan jag var sex år har jag varje år tävlat i en speciell utställnings-sport för ungdomar som heter Showmanship. I Showmanship ställer man ut kalvar/kvigor och det är visaren som bedöms och inte djurets exteriör.

3. Jag lyssnar hellre på metal och rock än house/dansmusik.

 

 

– Till största del får man läsa om träning, mat och recept. Men skriver även en hel del om min ätstörning jag i dag är frisk ifrån, samt allmänt – allt från målningar, shopping och vardag.

 

– Till en början var det faktiskt för min familjs skull. Jag hade precis börjat tillfriskna från min ätstörning och flyttade iväg tillsammans med min nuvarande sambo. Genom bloggen kunde de enkelt följa min vardag. När sedan besökarna trillade in märkte jag hur himla kul det är och har lagt ner mer och mer energi på bloggen.

 

– Det hela började egentligen med att jag fick för mig att gå ner ett par kilo. Jag måste även tillägga att jag inte var överviktig på något sätt, utan jag ville bara tighta till mig lite. Tror det börjar så för väldigt många som är och varit nere i en ätstörning. Detta var innan jag fann min passion i styrketräning, den enda träningen som utfördes på den tiden var förbrännande träningsformer – joggingturer, powerwalks och simning. Jag har alltid varit en person som går in 1000 procent för det jag bestämmer mig för, och så blev det även med detta.

– Jag körde på och en dag stod de där magiska siffrorna på vågen. Minns att jag brast ut i ett leende och kände tillfredställelsen över att jag lyckats med mitt mål. Men ett par minuter senare stod jag i spegeln och granskade mig själv från topp till tå. Jag var inte nöjd. Inte alls nöjd. Så jag fortsatte. Kaloriintaget sänktes mer och mer, jag försvann mer och mer och blev mer och mer orkeslös. Jag var verkligen inte mig själv, man blir som ett tomt skal som går på sina rutiner. Styrs av tvångstankar.

 

– Min kropp orkade inte längre med att springa, så den enda träningsformen som utfördes var promenader och någon gång i veckan tvingade jag ner till simhallen för att simma en timme. Trots att det kändes som tortyr att kliva ner i det kalla vattnet, jag som annars på grund av min magra kropp fryste även med två tjocktröjor på mig. Jag minns att mitt hjärta kämpade för varje slag och jag minns tankarna om att det skulle ge upp vilken sekund som helst. Trots detta fortsatte jag. Jag kan inte tro att jag torterade min kropp på det här sättet. Jag har så himla svårt att inse att detta faktiskt var jag för cirka två år sedan.

– Jag var så sjukligt fixerad och driven av mina tvångstankar. Ångest från morgon till kväll. Den ständigt känslan av att aldrig vara nöjd. Jag ångrar djupt vad jag gjorde mot mig själv. Men det jag ångrar mest är vad jag utsatte mina nära och kära för. De var tvungna att se på medan jag förstörde mig själv, de fick lida medan de såg mig må dåligt och försvinna mer och mer. Jag är så tacksam gentemot dem och vill tacka min familj, min pojkvän och mina vänner. I slutändan var det dem som väckte mig från min bubbla och uppmuntrade mig att ta mig igenom detta och bli frisk.

 

– En stor räddning blev även styrketräningen. Att bli frisk från en ätstörning sker inte över en natt och i början när jag klev in på gymmet bar jag med mig en stor del av ångesten jag hade inom mig även dit. Men istället för att skapa en ny yttring av min ätstörning, blev det snarare en slags övergång. Ett sätt för mig att lättare släppa min ätstörning. Plötsligt kändes det okej att äta. ”Ju mindre, desto bättre” gick istället till att se mat som bränsle. Något som behövdes. Något bra. Jag åt till största del nyttigt, men hade inte heller några problem att äta onyttigt. Utan att kompensera såklart. Det skedde inte över en natt som sagt, tog några kliv fram och ett tillbaka. Men sakta men säkert lyckades jag släppa den där ångesten och kontrollbehovet. Jag gick från att räkna minsta lilla siffra, vad det än gällde, kalorier, kilometer eller sets, till att bli avslappnad och ha kul.

 

 

– I dag tränar jag för att jag mår bra av det, faktum är att jag inte skrivit upp ett endaste set, vikt eller reps på hur länge som helst. Jag brukar ha mål med min träning, för att det är kul att sikta mot något. Bulk, deff, vikter med mera. Men just nu har jag inget specifikt alls jag strävar efter. Jag vill bara må bra, utvecklas och ha kul. Jag kommer säkert sätta upp något mål om ett par månader igen, men det är när jag känner för det, just nu mår jag bäst av att bara vara, bara köra och njuta av träningen. Det är den största skillnaden då och nu, jag gör det jag mår bäst av. Alltid.

– Jag gör inget för att jag känner att jag ”måste”. Vill jag ta en vilodag på en egentligen planerad träningsdag gör jag det. Och jag får inte ångest. Har jag istället lust att köra två pass på en dag gör jag det, men bara om jag orkar. Jag förespråkar inte att börja träna för att bli frisk från en ätstörning. Jag vet bara att det fungerade för mig.

 

– Ta hjälp! Kan inte betona detta nog. Ju snabbare, desto bättre. Och du måste inte vara sjukligt smal för att ”få” söka hjälp för ätstörningar. Jag vet att många känner på detta sätt – att de inte är ”tillräckligt sjuka”. Det handlar inte om vikten, utan om hur du tänker och mår. Om du har problem med maten, våga sök hjälp och stöd. Jag blev frisk på egen hand, och visst, det gick ju. Men däremot fick jag inte hjälp att handskas med all den ångest som uppstår när man är sjuk, och framförallt tar sig ur en ätstörning. Åter igen, jag är en sådan person som går in för det jag bestämmer mig för, och när jag väl ville bli frisk körde jag bara på. Det har jag fått sota för i efterhand. All den ångest jag stängde in fick mig ur balans antar jag, och jag fick handskas med en del panikångestattacker även efter jag blivit frisk. Ingen av dem har utlösts på grund av mat eller liknande, utan av helt andra, oklara, anledningar. Ett bevis på att man inte bara ska stänga inne ångest, utan faktiskt möta den och arbeta med den.

– Så, våga sök hjälp, även om det är jobbigt eller om du är som jag, en envis och beslutsam individ. hur viktig är träningen för dig Väldigt viktigt! Den får mig att må bra. Mår jag dåligt mår jag bättre av att åka till gymmet. Men däremot har jag också blivit väldigt duktig på att lyssna på kroppen. Jag tränar och kör endast på om jag orkar. Jag ser dessvärre många tjejer som använder träning som en annan yttring av en tidigare ätstörning, efter de blivit ”friska”. Träningen blir lika manisk och tvångsmässig. Att gå från ett slags beroende och tvång till ett annat är tyvärr väldigt vanligt, och ortorexi är ju inte alltför långt ifrån anorexi. Det är en fin gräns och den omtalade balansen är inte alltid lätt att hitta. För mig tog det tid. Jag har lärt mig att vara ärlig mot mig själv, granska mig själv och sträva efter att må bra, både psykiskt och fysiskt. Bra frågor man kan ställa sig själv är: Vad har du för förhållande till mat och träning? Tränar du för att dämpa ångest? Kan du hoppa över träningen utan att må dåligt? Och en väldigt bra beskrivning, som sätter svar på vad man egentligen har för förhållande till sin träning – tränar du för att må bra, eller för att inte må dåligt?

 

– Allt mellan 4-7 gånger i veckan. 5-6 styrkepass blir det oftast per vecka.

 

– Rygg! Definitivt. Jag skulle egentligen vilja svara ben här, men alltså, jag har någon form av älska/hata relation till den muskelgruppen, ha, ha.

 

– Jag äter stora mängder kyckling och nötfärs, men visst blir det en del vegetariska rätter emellanåt, absolut! Tycker tofu är väldigt gott och äter det gärna. Tror det finns väldigt många häslofördelar med att äta framförallt vegansk kost. Även positivt för etiska skäl och ur miljösynpunkt, men jag älskar kött och mjölkprodukter allt för mycket för att utesluta det, ha, ha. Däremot har jag senaste tiden försökt dra ner på mjölkprodukter.

 

• Hästar och ridning var länge ett stort intresse. Detta intresse höll i sig från ett par års ålder fram till gymnasiet mer eller mindre. Sedan var det tidsbrist som gjorde att jag slutade. Jag är en riktig djurälskare, alltid ägt katter och skaffade nyligen en liten Chihuahua.
• Jag gjorde en bröstförstoring för ungefär ett år sedan.
• Måla och teckna har alltid varit något jag älskar att göra. Ett intresse som vaknat till liv igen senaste tiden. Skissning och digital målning är det jag främst ägnat mig åt, men för några månader sedan gav jag mig på min första tavla målad med akryl. 

Denna vecka har vi tagit pulsen på 26-åriga Emelie Persson. Hon är en riktig globetrotter som just nu bor i sin resväska med sin syster, de reser runt i Syd och Central Amerika. När hon inte reser bor hon hemma hos föräldrarna på Ekerö utanför Stockholm. På dagarna gör hon som de flesta säsongare: Har jobbat som servitris och en del som bartender, har även knegat som liftvakt, på lager och café. Hon ligger knappast på latsidan, hennes största sportintresse är snowboarding, men hon håller även på att lära sig att kitesurfa och dykning är något som hon skulle vilja göra mer av. Självklart räcker inte det. Åh nej. Foto är också ett stort intresse och även bildbehandling. Som ni hör så är det många järn i elden hela tiden för denna tjej. 

 

– Efter min första säsong år 2007 sa min syster åt mig att jag borde skaffa en blogg så att hon och familjen kunde följa hur jag hade det. Jag startade bloggen och har bloggat ända sedan dess om alla mina säsonger och resor.

 

– Mycket om olika resor som jag har gjort, till exempel om hur det är att jobba på en skidort i Kanada, att backpacka i Australien och Latinamerika eller hur det är att jobba i Norge och Danmark, bland annat. Mycket bilder hittar man också, allt från mina resor till att jag strosar runt i skogen hemma på Ekerö eller aktionbilder från snowboarding eller andra sporter.

 

– Jag följer framför allt Nevnarien, hon går den utbildningen som jag jättegärna vill komma in på, digital bildbehandling. Jag följer en del fotobloggar: Linafoto, Stargirl, Evelina Rönnbäck bland andra. Jag följer även modebloggar som Kenza, Janni Delér, Fanny Lyckman, Caroline Roxy med flera.

 

– Jag tycker om att fota människor, även om jag fortfarande tycker att det är väldigt läskigt. Jag tycker att människor gör bilder extremt intressanta och jag gillar att fånga ögonblick som kommer i min väg. Jag har försökt ta lite poetiska bilder vilket är väldigt kul för då får kreativiteten flöda, så det kommer jag nog försöka fokusera lite mer på i framtiden.

 

– Det är svårt att utse egna bilder som favoritbilder, men det är nog den jag tog på min brors student. Jag var med hans klass på deras champagnefrukost och så skulle vi gå ut ur lägenheten till en park för att ta gruppfoto. På vägen dit gick klassen upp för en trappa som gjorde sig väldigt bra med deras kostymer och studenthattar, så jag knäppte av en bild i all hast. Jag gillar linjerna i bilden och killen i mitten på bilden tittar upp som om han ser ljuset för framtiden.

 

– Haha, jag vet faktiskt inte riktigt. Eftersom jag inte har varit ”fotonörd” så länge så vet jag inte vad mina kompisar tycker. Min syster nämde att det är jobbigt att jag alltid ska fota när vi är ute och åker snowboard, för jag förstör åket när jag vill att hon ska stanna i halva backen för att jag ska kunna fånga den bästa svängen.

 

– Det bästa är att jag får skriva av mig allt som kan bubbla i mitt huvud och att jag får användning av alla bilder jag tar. Det är som en dagbok för mig själv och det är kul att titta tillbaka på saker som jag har gjort. Jag glömmer så lätt detaljer, men eftersom jag skriver ned allt på bloggen så väcks minnena till liv när jag läser om det igen. Det är superkul att läsa alla snälla kommentarer, det får en verkligen att aldrig vilja sluta. Det sämsta är att det tar ganska mycket tid. Jag redigerar alla bilder och att skriva inläggen, det tar ganska mycket tid faktiskt. Just nu när man är ute och reser så är det svårt att ta sig tid till att blogga. Men det är ju också något positivt, för hur extremt jobbigt hade det inte varit att gå igenom alla bilder man tagit först när man kommer hem fyra månader senare.

 

Peru the movie from Emelie Persson on Vimeo.

– Eftersom jag själv är ny på foto så underlättar Moderskeppet.se för mig väldigt mycket. Jag tittar på massor av filmer där om både foto och bildbehandling och man lär sig nya saker hela tiden. Jag kunde inte riktigt få till att fota manuellt under den korta tiden jag gick bildjournalistik-linjen, även om jag bara hängde med fotografer och vi fotade under skoltid. Det var först när jag kollade på Moderskeppet som det släppte för mig. Så bli medlem där så får man tillgång till alla deras undervisningsvideor. Sedan är det bara att ta sig ut och öva, öva, öva. Fokusera mer på vad som kommer med i bilderna, hur du kompositionerar, än vad för inställningar eller utrustning du har. Det går att ta extremt grymma bilder med en mobilkamera, bara man lyckas hitta rätt komposition.

 

– Under skoltiden var jag väldigt blyg och jag var rädd för att känna mig ensam. Att börja en gymnasieklass utan att känna någon var så himla jobbigt och läskigt så det fanns inte. Att lilla jag skulle ut och upptäcka världen, åka till nya länder helt ensam och utmana mig själv till det yttersta, var det många som lyfte ögonbrynen åt. De första gångerna jag åkte iväg var jag så nervös att jag spydde under flera nätter. Jättejobbigt var det, men jag lärde mig också att hantera min nervositet. Det var det värsta som fanns att lämna tyggheten – men jag visste också att det var bästa som fanns när jag väl kommit in i det. Så kul som jag har haft under de här åren går inte att beskriva.

 

• Australien 
• Kanada
• Lavinsäkerhetsguiden
• Kaffefarm i Colombia

Här kan du läsa fler Veckans blogg-intervjuer. 

Denna första decembervecka är det 18-åriga Vanessa Werkelins tur att stå på Veckans Blogg-pallen. Hon bor i Visby, Gotland, tillsamans med sin mamma, pappa lillasyster, lillebror och hunden Messi. I hennes blogg har vi fått följa hennes kamp mot ortorexi (fixering vid att äta nyttigt och träna ofta) och aneroxi. I dag har hon en sund relation till både mat och träning. 

 

– Jag går sista året på Sam media på Wisbygymnasiet, bloggar, umgås med familjen, vänner och tränar.

 

– Jag älskar att träna och har gjort det hela mitt liv. Finns nästan ingen sport jag inte har testat på, men just nu är mitt största intresse löpning. Är helt frälst och springer många kilometer i veckan.

 

– På min blogg hittar man en påse gott och blandat, det finns allt ifrån vardag, mode, mat, träning men även lite om min anorexia och ortorexi.

 

– När jag blev sjuk i anorexia så fick jag knappt göra någonting. Det var liksom rullstol om man så bara ville till toaletten. Så för att ha något att göra så började jag blogga. På så sätt kunde jag även berätta för alla mina vänner och närstående hur jag mådde. Det var jobbigt att svara en enstakad person cirka 50 gånger samma sak varje dag.

 

– Det bästa var all feedback och pep, och det sämsta var väl när folk kunde vara lite halvtaskiga i kommentarerna, men det har jag lärt mig att inte påverkas av.  

 

– Absolut! Så mycket pepp jag har fått av människor.

 

– Det var väll en behandlare som sa det till mig när jag var inlagd på SCÄ (Stockholms Centrum För Ätstörningar), jag hade ett litet sjukt tänkande kan man säga.

 

– Ja det blir jättemycket vanligare! Det har ju börjar bli världens träningshets och nyttighetstänk. Alla har väl hört "strong it's the new skinny" och det är väl bra om det inte går överstyr. Ingenting är så nyttigt att man kan äta det hela tiden. Men samtidigt finns det inget som är så onyttigt att man inte kan äta det ibland.

 

– Jag fick mycket hjälp, men sedan var jag tvungen att utmana mig själv med saker jag normalt sätt inte skulle gjort.

 

Jag mår mycket bättre. Har ett sunt förhållande till både mat och träning.

 

– Löpning! Men sen är det också kul att bryta av med ett zumbapass eller något helt annat!

 

– Hitta först och främst det du gillar! Alla gillar exempelvis inte löpning så gör inte det då. Träning ska vara kul och inget tvång.

 

– Tack! Jag skulle klassa den som kaos. Jaa nej, men väldigt blandad. Ena dagen är aldrig lik den andra.

 

– Oj. Trivs bäst gör jag i alla fall i sköna plagg.  

 

 

– Oj, hmm. Okej.  

1. När jag var lite älskade jag att kasta ur all jord i mammas krukor så hela släkten fick jämt jaga runt på mig.

2. Äter nästan 1000 gram keso om dagen. Är heeeeelt kär i keso alltså!

3. När jag föddes trodde min farmor att jag var missbildad eftersom att mitt huvud vart klämt så det såg hjärtformat ut, men det blev runt och fint efter bara några dagar.  

 

Då säger vi Tack så mycket till detta forna hjärtformade huvud. Tidigare Veckans Bloggare hittar du här.  

Denna vecka vill vi ställa strålkastarljuset på sköna 27-åriga Karoline Pettersson. Hon äger över hundra vintageklänningar och har inte en enda nyproducerad möbel i sin tvåa i Midsommarkransen söder om Stockholm. Hon lägger håret i pincurls, dansar lindy hop och sjunger beutyshop. När hon inte lägger upp blogginlägg på Karolines vintage så jobbar hon som musiklärare, repar med sitt jazzband eller skriver musik. 

 

– Jag flyttade sextio mil hemifrån efter gymnasiet för att plugga musik på en folkhögskola. Då började jag blogga, mest för min mamma som ville se vad jag höll på med och kompisarna som bodde kvar hemma i Norrland.

 

– Man hittar massa vintage! Inredning, kläder och frisyrer. Sedan får man följa med på spelningar, fester och vardagliga äventyr.
Så här fixar hon frillan

 

– Jag läser ganska många bloggar, i perioder. Miriams kafferep, Wilderness, Underbara Clara och hejregina är mina favoriter just nu.

 

– Det bästa är kreativiteten som får flöda och alla fina blogg-kompisar jag lärt känna genom bloggen. Miriam och Emelie är två av dem som jag umgås med nästan varje vecka.

 

– Från vardagen mest. Saker jag hittar på, låtar jag sjunger, klänningar och gamla foton och filmer.

 

– Jag har vandrat en del kring olika årtionden. Jag tror faktiskt det hela började i mitt musikintresse. Jag har alltid "knarkat" musik och aldrig fått nog av att hitta nya band att lyssna på, gärna gamla band. Så då har klädstilen följt med. På högstadiet började jag intressera mig för 70-talet och färgade egna batiktröjor och sydde om alla mina jeans så de vart utsvänga i benen.

 

– Jag har nog alltid haft det intresset, ett intresse för historia! Redan som liten älskade jag mammas gamla fotoalbum och drömde mig bort till svunna tider. Sedan gick jag på loppisar och handlade alla kläder på secondhand.

 

– Neeej, kan inte favorisera bland klänningarna! Älskar dem alla fast på olika sätt. Ha, ha. En del har jag ärvt från mostrar och de har ett sånt fint affektionsvärde. Jag vet exakt när de bars och vilka fester de vart på. En del klänningar älskar jag för att de är så annorlunda och speciella.

 

– Det stämmer, inte en enda nyproducerat. Det är ett statement för miljön. Jag vill visa på att det är så sjukt onödigt att köpa massa nytt när det finns så mycket gammalt som dessutom är mycket finare! Jag har samlat länge och har alltid krokar ute när det är något jag letar efter. Många möbler kommer från loppisar i Norrland.

 

 

– Loppis loppis loppis! Jag köpte till exempel mitt soffbord för 20 kronor. Sedan tycker jag man kan fråga släktingar och äldre personer man känner. Ofta har de massa fina grejer som de själva ledsnat på efter femtio år i hemmet.

 

– I Norrland på landsbygden. Jag planerar att ta en roadtrip nästa sommar och bara åka runt efter landvägar och leta efter loppisskyltar.

 

 

– Jag har dansat i cirka sex år. Det bästa med lindy hop är att det kan bli riktigt avancerat om man vill det. Men man kan dansa relativt enkelt också.

 

– Jag älskar att gömma mig i trånga utrymmen, typ skåp och stora väskor.

– Jag hoppade backhoppning när jag var yngre.

– Jag samlade på toapapper och servetter i vanvett när jag var liten. Alltid när jag var hemma hos folk knyckte jag en bit toapapper.  

 

Tack så jättemycket Karoline, det var väldigt kul att få lära känna dig lite bättre. 

/ Elin

Här hittar du fler sköningar som har varit Veckans Bloggare tidigare. 

Denna vecka har vi utsett fantastiskt inspirerande inredningsbloggaren Hanna Ahlin till veckans blogg. Hon är 24 år gammal och bor ihop med pojkvännen Johan och lilla hunden Åke.

 

– Jag startade min blogg kort efter att jag började läsa inredning och butikskommunikation på universitetet. Hade ett behov av att samla inspiration i form av bilder och tänkte att en inredningsblogg kanske skulle vara det perfekta arkivet och det stämde.

 

– Mycket inredningstips, miljöer och hem jag inspireras av, "Things I like" och glimtar från mitt eget hem.

 

– Vi ser mer ombonade hem med mycket träinslag och mörkare väggar. Grönt, blått och smutsiga pasteller. Mycket keramik och hantverk överlag.

 

 

– Jag river gärna ut och ramar in sidor ur mina finaste magasin. Vissa skulle aldrig sätta saxen i sina tidningar, men jag ser det som ett sätt att få njuta av det vackra varje dag. Jag menar, hur ofta bläddrar man i magasinen år senare ändå? Prisvärda prints hittar man på Society6, de har motiv i alla kategorier. Annars vill jag tipsa om Le Kiosk, som har magiskt fina prints att klicka hem.

 

– En ananas i mässing.

 

Ha, ha. Okej. Den fruktiga inredningsdetaljen ser man titt som tätt i bloggar nuförtiden så nu har du nog fått en och annan fiende. Hur skulle du beskriva din inredningsstil?

– Jag gillar jordnära toner och mycket svärta. Den gamla klassikern, blandar gärna gammalt och nytt. Lite maskulint och städat. Till sambons stora besvikelse går ofta snygghet före funktion

 

– Det var superkul, såklart. Jag var inte alls insatt i frilanslivet eller bloggandet överhuvudtaget. Jag fick delta i allt från stylinguppdrag till en vanlig dag med administrativt jobb på kontoret. Lärde mig mycket av Frida, som är otroligt ambitiös och duktig på det hon gör.

 

– Det stämmer. I varje avsnitt bjuder vi in en gäst som delar vårt stora intresse för inredning eller som har inredning som yrke. Jag personligen lyssnar på många olika podcasts, men saknade en pod om inredning. Högg tag i Karin som tycker om att prata, det är en förutsättning, och vi beslöt oss för att slå slag i saken och starta en alldeles egen inredningspod. Vi får fler och fler lyssnare efter varje avsnitt. Trots en ganska smal målgrupp är vi supernöjda för all fin respons vi får! (reds. anm: Haket finns på iTunes, i appen Podcaster eller på Haket.libsyn.com)

 

– Jag läser 20 kvadrat, Hannas Room, Trendenser, Stil inspiration, Seventeen doors .. Listan kan göras lång.

 

– Kanske ett trist svar, men jag får mycket inspiration från instagram. Snabb inspiration i vardagen. Vet inte hur många skärmdumpar jag har från olika konton på instagram i min telefon. Även mäklarbilder. Fantastic Frank, Alvhem Mäkleri och Stadshem förmedlar fantastiskt fint stylade hem.

 

– Jag lever och andas inredning. Det är en stor del av mitt liv, och något jag lägger mycket tid på. Annars dricker jag gärna kaffe i gott sällskap, tar långa skogspromenader med Åke eller renoverar vårt nya hem.

 

– Jag har varit på arbetsintervju med Ernst Kirchsteiger. Jag älskar att städa och blir otroligt lugn i själen av det. Jag var hundra procent säker på att jag skulle jobba med mode när jag var arton.  

 

 

Denna vecka riktar vi strålkastljuset på Camilla Blomberg. Om du inte har varit inne på hennes blogg Krigzonen.blogg.se så rekommenderar vi dig ett besök. Hon är 20 år och precis flyttat hemifrån till en etta i Sandviken, men trots sin unga ålder så har hon varit med om mycket i sitt liv. Redan som en liten åttaåring blev hon sjuk och har varit det ända sedan dess.

 

– På min blogg hittar du tänkvärda texter och bilder som jag öppet och ärligt delar med mig av om hur jag med min krigarmentalitet kämpar för att leva med sjukdomarna reumatism och EDS. Men jag är helt säker på att det finns så mycket som jag inte vet om än - upplevelser som väntar där ute just nu och i framtiden - som kommer berika mitt liv på många olika sätt och som ni läsare kommer få ta del av.

När började du blogga?

– För 2,5 år sedan. Min kamp sammanfattas ganska bra i det här filmklippet.

 

– Jag blev sjuk när jag var 8 år. Jag har alltid varit en tyst tjej som höll inne på alla tankar och känslor. I tonåren blev jag sämre och hade behov av att få ur mig allt som brottades i mitt huvud. Jag började skriva brev till honom som jag på bloggen kallar för Krigscoachen. I de breven vågade jag berätta ärligt om hur jag mådde. Efter några år fann jag modet att starta bloggen för att få skriva av mig och för att det kanske skulle kunna hjälpa andra. Två inlägg som uppskattats extra mycket är ”syns det inte, finns det inte” och ”det är inte jag, det är ni som ska gå i terapi”.

 

 

Det bästa är all support jag får från mina läsare som jag kallar för "min lilla armé"! De kommer med uppmuntrande ord inför tuffa operationer, ger mig chans att bolla mina tankar med någon och ”lyssnar” när det känns ensamt. Det sämsta är att en del väljer att bara ta del av den versionen som står på bloggen och inte vågar prata med mig på riktigt.

 

– Ofta får jag kommentarer i stil med "efter första meningen är man fast och kan inte sluta läsa", "du är en sann krigare" och "en stor förebild". Det stärker och gör att jag orkar kämpa vidare! Det är också kul att många delar med sig av sina egna erfarenheter. Bloggen har en Facebooksida där man också kan ta kontakt.

 

 

1. Ingen hade sett mig gråta sedan jag var ett litet barn, tills jag låg på sjukhuset efter den senaste stora knäoperationen.

2. Jag drömmer om att backpacka i Australien.

3. Jag är överrörlig och kan vrida runt båda mina händer ett helt varv, 360 grader!